En liten bekännelse, under en ganska lång period har jag varit ganska less och känt att det varit mer krav och jobb på hästfronten än vad det gett mig glädje. Ja så pass mycket att jag ifrågasatte mig själv varför jag höll på, när jag inte kom fram till något svar blev jag rätt ställd. Om jag inte gjorde det för min skull, vad var det jag höll på med?

Visst har jag alltid haft ett otroligt stöd från mina föräldrar när det gäller att sköta hästarna. Trots det så känner jag att det är mitt ansvar och därför fick jag dåligt samvete och kände mig väldigt stressad. Visst vet jag att det finns dem som har mer än 6 hästar och fixar skolan ändå, men det blev för mycket för mig.

I maj i år tog jag ett av de svåraste besluten i mitt liv, jag sålde Björksta Guten. Men jag har inte ångrat mig, för nu vet jag att han får den tid han förtjänar. Senare nu i höst sålde jag även Munsboro Tuite. Som jag kände mycket press kring att hålla igång och träna trots att jag helt tappade suget på att hopptävla, så jag är glad att han också får komma till någon som njuter av pyssla, träna och tävla! Nu har även Björksta Eddie och Born Fighter tagit "vintervila" vilket innebär att jag bara har Starchip Hawk och Martell Noblige att träna. Så plötsligt har jag börjat känna den där känslan i magen igen, det där suget och den där lyckan – anledningen till varför jag älskar hästar. Jag kan berätta varför inte har problem att ställa klockan på 07:00 hela helgen. För det där pirret i magen som inte riktigt går att beskriva. Ursäkta språket men jag så jävla glad att jag har hittat den där känslan igen! Det får inte blir för mycket av det goda helt enkelt!

Kram