Less på skolan och jag känner att jag är onödigt grining. Men med världens finaste pojkvän, varma mackor, en underbar Anna och söta ponnykursdeltagare blev allt bättre.

Jag kom att tänka på i tisdags när jag var ute och red, man blir nog rätt knäpp av att vara ute och spendera så mycket tid själv med hästar med tanke på att de aldrig svarar. För jag sitter just ofta och pratar med mina pållar när jag är ute, så självklart ser jag ibland -oftast försent- att någon står vid sidan av vägen, på sin gårdsplan, och glor på en som om man vore dum i huvudet. Men vad tycker ni? De som pratar med sina hundar får ju inga konstiga blickar vad jag vet. Är det knastigt att föra ett samtal med sin häst?



Kram